Min syster bakade Macarons och jag kunde inte låta bli. Det var värt det. Det här var egentligen innan jul, men jag är lite för långsam för livet. Hänger inte riktigt med. Men har hunnit göra så mycket. Det är det som är meningen med jul. Tyvärr. Stressen har varit konstant, så mycket människor. Så många krav. Låt mig vara. Men jag lyckades iallafall. Folk sa att jag åt lite. Det dom inte visste var att jag egentligen fick i mig ännu mindre. Men det pratar vi inte om. 

 

Vi kan prata om den här låten. Den är så jävla feel-good. Men texten är lite skev. Och lite otydlig. Smått problematisk. "Fat and happy straight to hell...?" De pratar om kroppar, inte som om det fanns bra och dåliga kroppar men ändå lite skevt. Älskar musiken iallafall. Klart godkänd allt som allt. 3/5 ananasar. 

 

Typ enda selfien jag är nöjd med 2014. Det tog nästan tolv månader att få till det, och jag förväntar mig att det kommer ta tolv till innan jag lyckas igen. Sorry för att det är kass kvalité tho. Och kan vi diskutera hur blek jag är? Ska dock till kap verde med min borgarfamilj men ah, lär ju inte få så mycket färg. Kommer komma hem och se ut som alla andra vita, inte vara jätteblek utan bara mindre blek. Min familj kommer dock se alla krigsskador som smygit sig på mig under hösten. Vet ej riktigt vad jag ska säga. Ljuga som vanligt, såklart. 

 

Vet inte riktigt vad jag vill med 2015. Det är ett "stort år". Mitt annus mirabilis. Tar studenten. Kommer förhoppningsvis in på högskola, annars läser jag fan om vissa kurser, så jag kommer in. Vill inte slösa tre år på att läsa nåt shit bara för att. 

 

Började skriva inlägget vid kl tio. Kanske fortsätter imorgon. Kommer ingen vart nu. 

Tre dagar har gått och ångesten har inte legat lika tung, jag har orkat. Bästa Benjamin har som vanligt varit fantastisk, bara genom att existera. Vi har kommit varandra riktigt nära nu. Och det känns bra, men ändå så jävla tungt att vi ska ta studenten snart. Men vi löser det. Jag ska orka livet fram till studenten bara. Det är steg ett.

 

Vågen har visat bra siffror, så jag tillät mig en pytteliten skål chips förut. Åt faktiskt middag innan, asgoda rester från det som jag och Bännäh lagade igår! Men det var lite för mycket för att jag skulle känna mig bekväm, så det fick inte stanna länge. Chipsen däremot fick stanna. Jag brottades med tio chips och jag är mycket nöjd med resultatet, dels för att jag inte åt mer, och dels för att de fick stanna. Känns dock mindre bra att det jag låter stanna är chips. Men jag tänker inte älta det nu, jag har inte orken. 

 

Har skrivit massa slemmiga ursäkter till folk för att jag skurit av dem från mitt liv, men det kändes nödvändigt. Jag är skyldig dem en ursäkt och en halvtaskig förklaring. JAg förväntar mig inte svar från vissa, jag förstår fullständigt om H inte skulle svara, hen förtjänar bättre. Men det känns bättre för mig nu. 

Ville mest säga det

Alltså jag måste berätta om igår, jag måste dela med mig. Bännäh kom till mig runt ett, och redan då kände jag hur klumpen i bröstet blev lite lättare. Min white male knight in shining armor (eller stuprörsjeans, samma sak) var ju liksom här och då vart allt bättre, och vi kom hemifrån ganska snabbt så jag kunde släppa fasaden. 

 

Sen åkte vi till mitt älskade Stockholm och vi var i mitt älskade Skanstull (och bajsade på Eriksdalsbadet för att det var gratis toa lol sorry not sorry) innan vi gick till Fryshuset. Vi slapp köa för att vi är dryga assholes och gick in med Joanna och nån mystisk stel kille som jag inte kommer ihåg namnet på. Han var som en gammal man fast ung. 

 

Rise Against var både bättre och sämre än jag hade trott. Egentligen hade jag nog inga förväntningar; jag hade bara längtat efter att gå på konsert så länge. Bättre för att jag trodde inte att jag skulle kunna texterna till så många låtar som jag (tydligen) kunde. Sämre för att det första som händer i moshen är att jag ramlar och någon slug jävel försöker slita av mig tröjan? Det var seriously bland de jobbigaste ögonblicken i mitt liv, just för att jag vissta ju att personen egentligen bara ville hjälpa mig upp men då kan en ju ta tag i armarna eller någonting istället för att försöka klä av mig??? Så jag transformerade mig själv till en awkward köttbulle och låg kvar på marken i typ fem minuter och krigade med den mystiske tröjslitaren om det skulle bli så att jag ofriviligt flashade tuttarna för halva publiken eller om jag skulle få behålla min dignity ett tag till (livet med magtröja är inte lätt alltid, men vill man hålla sig någolunda sval så är det stuff you gotta do) och jag ser mig själv som en halv vinnare. 

 

Inatt däremot var det extremt svårt att sova, vårt hus fick stryk av vädret. John Blund kom liksom aldrig fram. Benjamin snarkade, men jag blev inte sur för det var iallafall någon av oss som kunde sova helt okej iallafall. Fick feber. Drömde mardrömmar. Allt var skevt. Men det blev bättre på morgonen. Vi bestämde oss för att skolka och vi låg i sängen halva dagen innan vi var tvungna att fly huset för att inte bli påkomna med att inte vara i skolan. Benny åt kebab. Jag gick till gymmet. Sen åkte han hem och jag gick också hem som om jag hade varit i skolan hela dagen. 

 

Mission completed. Ursäkta wall of text men alltså det har ändå varit ett bra dygn och jag är så jävla glad över att jag kan vara glad ibland. Bonne nuit~

 

 

Jag har skjutit bort alla mina vänner typ. Iallafall dem från klassen. Vet inte varför ens. Älskar dem jättemycket. Men klarar inte av. Klarar inte av någonting. Blir så trött, orken tar slut så snabbt. Fan, en iPhone har bättre batteritid än jag. 

 

Om allt dåligt inte hade kommit på en gång kanske det hade varit lättare. Eller, inte lättare men iallafall mindre svårt. Jag orkar inte hata mig själv så mycket som jag gör. Självhat är inte så olikt om en hatar någon anann. Allt en gör blir fel. Jag stör mig på mig själv. På att jag försöker vara något jag inte är. Glad, trygg, nöjd. Jag är inget av det. Jag är ett mental case av bästa årgång. JAg har liksom ingenting här att göra. Ändå är jag här, och tar upp folks tid. 

Alltså jag har ingen ork. Känns som att om  minsta lilla grej går fel så börjar tårara bränna och jag måste koncentrera mig på att inte bara bryta ihop mitt i allt. Jag har blivit bra på det, jag är som en sten nu istället. Kuggade uppkörningen, två små tårar hann smita ut innan jag samlade mig. Det var knappt någon som märkte på hela dagen. 

 

Igår däremot. Det blev för mycket. Jävla grottmäninskor i klassen som tycker det är jättekul att kalla en ickereligiös människa för jude och sen göra narr av detta?? Såklart är alla vita män. Liksom det är tvåtusen fucking fjorton. Skärpning. Sa ifrån. Men såklart, orkar inte ta debatten. Har inte energi så det räcker för att hålla en föreläsning om varför en inte ska göra narr av etniska minioriteter. Kom till tågstationen innan jag bröt ihop. Äntligen var det ingen jag kände som kunde se en tår smyga fram. Så kom den där jävla Benjamin, min favoritidiot. Såklart ska han se. Så klart ska han komma och få ta hand om det största psykfallet han någonsin kommer träffa. Igen. För det blir alltid så. Jag ställer till med någonting och han får plocka upp resterna. Finaste, är så ledsen för att allt hände. För att jag hände. Snart tar vi studenten, och då slipper du oroa dig. Jag ska flytta bort, bort och du ska aldrig behöva se mig igen. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra utan dig. Jag kommer gå under, av på mitten och isär. Fan asså. Vi är ju liksom bästa vänner. 

 

Allt blir bara trassel, jag kan inte koncentrera mig på att skriva någonting begripligt alls. Det smälter liksom samman till en enda grå dimma och det täcker hela huvudet, hela själen. Allt är en enda sörja. Vi snackar om feminism och sexualitet på religionen, just nu kopplat till kristendom. Jag är bra på det här. Jag kan det här. Ändå får jag inte fram nåt. Ingentng. Folk märker att jag inte har koll, att jag tappat greppet. 

 

Jag är liksom transparent, halvt i den här världen halvt någon annan stans. Svävar lite, utan kontroll. Vet inte ens. Jag ska sluta nu. 

Let's talk about gender baby

 

SLUTA TVINGA IN MIG I EN KÖNSROLL JAG GÖR VAD JAG VILL MED MIN KROPP DET ÄR MIN IDENTITET OCH MITT LIV JAG VÄGRAR ANPASSA MIG SITT NER OCH HÅLL KÄFTEN

 

Dagarna är så sjukt långa. Ändå hinner jag inte med. Måste verkligen börja packa, men gör det imorgon. Är ledig då, och det ska bli så jävla skönt. En paus, en liten liten paus. Sen är det bara en dag kvar. Sen åker vi till göteborg, mot oändligheten och vidare. Det ska bli så kul, hoppas bara inte jag får ett anfall. Orkar inte belasta mina reskamrater. Vet heller inte vad jag ska göra om nåt händer. Jag gör så mycket dumt ibland. 

Om någon blir förvirrad av den väldigt förvirrande rubriken så skyll inte på mig. Skyll på Eldstad. Den sätter sig på hjärnan. Och jag är faktiskt gladare idag än vad det ser ut. Det är bara det att min eyeliner blev lite ojämn så jag orkade inte ta en sån där straight forward-selfie. Orkar inte skylta med mina misstag. (Observera ironin i det, känns som at allt jag gör här är att skriva om allt dumt jag gör..)

 

Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Har tid på psyk imorgon, antingen så blir det bättre eller så blir det sämre. Folk frågar varför jag kallar Mottagningen för Unga för psyk, det beror väl mest på att psyk låter mänskligare. Psyk ifrågasätts inte. Ska en till psyk vet folk att något är fel och då frågar dom inte.

Idag har jag ätit nästan ordentligt. Just för att jag vet att det kommer fuskas en del när jag är borta på lovet. Tvingade mig själv också att hålla mig hemma från gymmet, för att inte bränna bort det jag ätit. 

 

Det gör mig lite glad iallafall. Eller så är det för att jag faktiskt har energi i kroppen, oavsett vilket av alternativen det är så är jag iallafall lättad över att ångesten inte är lika tung idag. Har inte varit runt lika många människor, mest tagit det lugnt. Har märkt att det blir lättare då.

Men får ångest så himla lätt nu, såg precis en dum sida på facebook och då sjönk exakt allt. Jag har inte orken, den fanns där i somras. Den är inte kvar nu.

 

Känner inte heller att det finns någon att prata med just nu heller, ska ju visserligen till psyk imorgon men det är inte riktigt samma sak. Det finns ingen jag kan skriva till mitt i paniken, det är lite läskigt för jag vet inte vad jag gör. Jag har inte koll på mig själv.

 

Det här var min 50e spelning i år. Asking Alexandria. Den var fantastisk. Smärtsam. Fullt med blåmärken dagen efter. Smärtsam. För ångesten gjorde sig ständigt påmind. 

 

Till slut låste jag in mig på en toalett och grät. 

 

Orkade inte se allas ansikten. Alla var så vackra, så snygga. Och jag ville bara va dom. Mina perfekta vänner, deras perfekta partners. Perfekta Issa. Älskade Issa. Och så såg jag mig själv i spegeln, det var som en sten som sjönk i bröstet. Äcklig, ful, äcklig. 

 

Hamnade djupare ner i den onda spiralen, den var redan påbörjad. Men det här var nästa steg. Mitt sista riktiga mål mat, en greenburgare på max. Igår vart det bara 250 kcal. Idag? 100. Min kropp vill heller inte ta emot mat. Jag försökte en gång. Det kom upp.
Ska till psyk på torsdag, så jag lär överleva ett tag till. Ataraxen funkar inte längre, har blivit immun typ. Dom var rätt kassa redan från början, de dämpade panikångestattackerna men de fyllde inte det tomma hålet. 

 

Vet inte vad som fyller det tomma hålet