Alltså jag har ingen ork. Känns som att om  minsta lilla grej går fel så börjar tårara bränna och jag måste koncentrera mig på att inte bara bryta ihop mitt i allt. Jag har blivit bra på det, jag är som en sten nu istället. Kuggade uppkörningen, två små tårar hann smita ut innan jag samlade mig. Det var knappt någon som märkte på hela dagen. 

 

Igår däremot. Det blev för mycket. Jävla grottmäninskor i klassen som tycker det är jättekul att kalla en ickereligiös människa för jude och sen göra narr av detta?? Såklart är alla vita män. Liksom det är tvåtusen fucking fjorton. Skärpning. Sa ifrån. Men såklart, orkar inte ta debatten. Har inte energi så det räcker för att hålla en föreläsning om varför en inte ska göra narr av etniska minioriteter. Kom till tågstationen innan jag bröt ihop. Äntligen var det ingen jag kände som kunde se en tår smyga fram. Så kom den där jävla Benjamin, min favoritidiot. Såklart ska han se. Så klart ska han komma och få ta hand om det största psykfallet han någonsin kommer träffa. Igen. För det blir alltid så. Jag ställer till med någonting och han får plocka upp resterna. Finaste, är så ledsen för att allt hände. För att jag hände. Snart tar vi studenten, och då slipper du oroa dig. Jag ska flytta bort, bort och du ska aldrig behöva se mig igen. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra utan dig. Jag kommer gå under, av på mitten och isär. Fan asså. Vi är ju liksom bästa vänner. 

 

Allt blir bara trassel, jag kan inte koncentrera mig på att skriva någonting begripligt alls. Det smälter liksom samman till en enda grå dimma och det täcker hela huvudet, hela själen. Allt är en enda sörja. Vi snackar om feminism och sexualitet på religionen, just nu kopplat till kristendom. Jag är bra på det här. Jag kan det här. Ändå får jag inte fram nåt. Ingentng. Folk märker att jag inte har koll, att jag tappat greppet. 

 

Jag är liksom transparent, halvt i den här världen halvt någon annan stans. Svävar lite, utan kontroll. Vet inte ens. Jag ska sluta nu.