Får ingen luft. Det höll på att gå illa förra veckan. Åkte till akutpsyk. Akutpsyk skickade hem mig. Jag ville ju inte dö JUST DÅ. Jag hade bara velat det TIDIGARE IDAG. Jag hade bara NÄSTAN försökt ta livet av mig igen. Det räknas ju inte. Vad krävs det av mig för att jag ska få vettig vård egentligen? 

 

Mina föräldrar vet mer nu, men dom förstår inte. De försöker få det att handla om dem. Det handlar inte om dem. Det handlar om mig, och endast om mig. Det är JAG som är sjuk. Och dom säger att det bara är att bli glad, men det fungerar inte så. Om jag hade fått välja, tror ni inte att jag hade valt att vara glad då? Tror ni att jag hade valt det här? Hint: det hade jag inte. Aldrig. 

 

Det löste sig ändå helt okej. Ska sättas på antidepp. I helgen sov jag på Benjamins golv för ville undvika att vara hemma. Hemma finns det mat. Har ätit ca ingenting de senaste dagarna, alternativt fått upp det jag ätit. Men idag fick jag mens. Så jag köpte godis. Jag ångrar faktiskt ingenting. Tränade igår, så det är nästan okej. Det kommer inte bli en vana. Det var ett felsteg men jag har inte energi nog att vara arg på mig själv, det finns inte tid. Har redan tappat så mycket vikt, behöver inte tappa så snabbt nu. Men lite till. Jag klarar av det här. Fuck Superman. Fuck alla superhjältar faktiskt. Heja mig, heja oss som orkar fast ingen ser oss. Heja oss som agerar utan att få något tillbaka. Heja.