Saker är inte som de brukar vara. Förut så refererade jag till Benjamin som min bästa vän, men nu är det annorlunda. Pojkvän. Par. Wow, allt känns så himla skumt. Ändå så rätt på något sätt. Vet inte ens. Fina människa. Vi blev ju bästisar av en anledning, han ställde alltid upp och var alltid glad. Han har gjort så himla mycket för mig och har räddat mitt skinn så många gånger (bokstavligt och bildligt talat haha). Jag förtjänar honom inte för fem jävla öre, och jag är livrädd för att han ska vakna upp nån dag och ba... nej. Precis som jag gjorde med mitt ex, så jag vet hur lätt det är att tappa alla känslor man hade för en person som har betytt allt. 

 

Han är liksom allt som jag inte är. Självsäker, fantastiskt jävla assnygg, alltid trevlig. Och så kommer jag där. Psykfallet med fler ärr på kroppen än det finns dagar på året. Hon med ätstörningarna. Usch. Är så jävla förvirrad. Hur blev det såhär? Hur länge kan jag vara trygg?