Det här var min 50e spelning i år. Asking Alexandria. Den var fantastisk. Smärtsam. Fullt med blåmärken dagen efter. Smärtsam. För ångesten gjorde sig ständigt påmind. 

 

Till slut låste jag in mig på en toalett och grät. 

 

Orkade inte se allas ansikten. Alla var så vackra, så snygga. Och jag ville bara va dom. Mina perfekta vänner, deras perfekta partners. Perfekta Issa. Älskade Issa. Och så såg jag mig själv i spegeln, det var som en sten som sjönk i bröstet. Äcklig, ful, äcklig. 

 

Hamnade djupare ner i den onda spiralen, den var redan påbörjad. Men det här var nästa steg. Mitt sista riktiga mål mat, en greenburgare på max. Igår vart det bara 250 kcal. Idag? 100. Min kropp vill heller inte ta emot mat. Jag försökte en gång. Det kom upp.
Ska till psyk på torsdag, så jag lär överleva ett tag till. Ataraxen funkar inte längre, har blivit immun typ. Dom var rätt kassa redan från början, de dämpade panikångestattackerna men de fyllde inte det tomma hålet. 

 

Vet inte vad som fyller det tomma hålet