Tre dagar har gått och ångesten har inte legat lika tung, jag har orkat. Bästa Benjamin har som vanligt varit fantastisk, bara genom att existera. Vi har kommit varandra riktigt nära nu. Och det känns bra, men ändå så jävla tungt att vi ska ta studenten snart. Men vi löser det. Jag ska orka livet fram till studenten bara. Det är steg ett.

 

Vågen har visat bra siffror, så jag tillät mig en pytteliten skål chips förut. Åt faktiskt middag innan, asgoda rester från det som jag och Bännäh lagade igår! Men det var lite för mycket för att jag skulle känna mig bekväm, så det fick inte stanna länge. Chipsen däremot fick stanna. Jag brottades med tio chips och jag är mycket nöjd med resultatet, dels för att jag inte åt mer, och dels för att de fick stanna. Känns dock mindre bra att det jag låter stanna är chips. Men jag tänker inte älta det nu, jag har inte orken. 

 

Har skrivit massa slemmiga ursäkter till folk för att jag skurit av dem från mitt liv, men det kändes nödvändigt. Jag är skyldig dem en ursäkt och en halvtaskig förklaring. JAg förväntar mig inte svar från vissa, jag förstår fullständigt om H inte skulle svara, hen förtjänar bättre. Men det känns bättre för mig nu.